Juletid i timmerkojan

När julen närmade sig var det mycket som skulle förberedas i skogsfinnarnas hem. Ett traditionellt julfirande i finnskogen kunde se lite olika ut, beroende på var man bodde, men för skogsfinnarna i Värmlands finnskog var julen en högtid att se fram emot och som planerades redan på hösten.

 

När skörden var klar så sparades de finaste havrevipporna och man tillverkade så kallade ”löktnecker”, som hängdes upp i stugan på julen. I ”näverlöpen” på sommaren sparades näverskalad ved till julbrasan, då den ansågs brinna bäst. Det var viktigt med en ordentlig julbrasa, ju klarare skenet var, desto mer lyckobådande ansågs det vara. Lämnade brasan dessutom en stor glödhög efter sig var det ett tecken på att skörden skulle bli bra nästkommande år. Precis som idag så firades Lucia den 13 december i många skogsfinska hem. Då gick alla upp i ottan, i vissa fall så tidigt som klockan 2, och började med sina sysslor. Husmor kokade fläsk och korv, männen tröskade och högg ved och kvinnorna spann. På Lucia var det brukligt att äta fyra frukostar och innan det blev ljust gick man till ladugården och bjöd djuren på en blandning av salt, mjöl eller korn och jäst bröd och sa ”ät väl och trivs väl, nu ä dä lussotta”. På en del ställen gick man även ”lussefru” och bjöd folk fägnad på sängen.

 

Julljuset var en viktig del av julfirandet och kunde bland annat användas till att smörja på skavsår och svullnader. De skulle stöpas i god tid, vid nymåne, för man trodde att de skulle lysa klarare då. Materialet var mestadels kotalg och genom att tillsätta salt blev ljusen fastare och smälte inte så fort. Ju äldre ljuset var desto mer kunde det bota, därför förvarades ljuset omsorgsfullt i flera år. Inför julen skulle man även baka så mycket att det räckte en lång tid framöver. Allt som bakades innan jul ansågs drygare än andra bröd och många julbröd beströks med vört, vilket gjorde dem söta och skinande. Ett viktigt bröd till jul var ”Bolhern”, den skulle ligga på bordet och fick inte röras förrän tjugondagen. Den bestod av en stor vanlig rågkaka samt ett par utkrusade rågkakor. Ovanpå det låg en rund kaka med kupig översida, den så kallade julstompen, och högst upp lades ost. I vissa gårdar skulle alla medlemmar i familjen ha en ”julhög”, som bestod av 5 olika bröd staplade på varandra och i olika storlekar, beroende på ägarens ålder. Julhögarna ställde man framför sig på bordet men fick inte röras förrän tredjedag jul. Då grävdes de ner i sädesbingen där de förvarades till den 20:e dagen.

 

Dagen före julafton gick man upp vid 4- tiden för att skura golvet och putsa all metall. När golvet var skurat lades ett lager av råghalm ut för att skydda det. Halmen byttes på julafton ut mot fint hackat granris men så länge halmen låg kvar passade barnen på att leka i den. För att pynta stugan lade man ut enkvistar med pappersstjärnor. Kronor av råghalm formades på olika sätt och smyckades med äggskal och röda tofsar och hängdes över bordet, en tradition som även förekom vid midsommar. Djuren fick bättre foder än vanligt och vid utfordringen på julafton strök man dem över ryggen och sa ”ät väl å må väl, kom ihåg att det är julkväl”.

 

Skogsfinnarna var ett renligt folk och bastubadet hade en central roll i den skogsfinska familjen. Man badade minst en gång i veckan och ofta var det en tävling om vem som tålde den högsta temperaturen. Till jul var det extra viktigt att alla var rena och fina och vid skymning på julaftonskvällen skulle stora som små till badstugan för att bada bastu. Nu tog man, som det hette, av sig ”julbocken”, den smutsigaste och trasigaste skjortan man ägde och bytte ur den mot de rena helgdagskläderna. I somliga gårdar tog man på julaftons morgon in ett stort kar med hett vatten och tillsatte torkade blommor som man plockat till midsommar. Sedan täcktes karet med ett tjockt täcke för att behålla värmen och på kvällen gjorde man eld i spisen, dukade fram vörtbröd, brännvin och ost och tvättade sig i tur och ordning i karet. Efter badet dukades bordet med den finaste duk man ägde, tallrikar och bestick. Innan maten läste någon bordsbön, ofta den yngste som var läskunnig. Ett ljus med tre grenar lyste på bordet och den som ljuset lutade sig mot under måltiden, skulle vara den som dog först av alla. Det var även vanligt att någon gick ut och tittade in genom fönstret, och var det någon som såg huvudlös ut, så skulle den dö under året som kom. Maten man åt under julkvällen bestod ofta av potatis, fårkött, rot, pattaler (små tjocka, runda kakor av blod, stekta i flott), kokt fläsk, korv, smör, bröd och ärtvälling eller grynvälling i ett träfat. Stånkan med julölet saknades aldrig och heller inte det hemgjorda brännvinet. När man ätit färdigt lämnades bordet i det skick det var och dukades inte av förrän på juldagen. Under bordet placerades en hink där man la en liten bit av varje rätt. Detta gav man sedan till djuren på juldagsmorgonen. På somliga ställen placerades även en särskild tallrik åt ”julgubben” under bordet med fisk och potatis och ett glas brännvin. Efter maten lekte man lekar och värmde ”gubbjock”, en blandning på sur dricka och brännvin.

 

På juldagsmorgonen var man uppe tidigt och matade djuren med julmåltiden, brännvinet och drickan. Sen skulle alla som kunde färdas till kyrkan. Ljus tändes i varje fönster, man tog sig en sup och åt frukost av maten som stod kvar på bordet från kvällen innan. Skogsfinnarna trodde att den som kom hem först från kyrkan skulle få sin skörd bärgad först av alla nästkommande år. Därför tävlade man om vem som kunde komma hem först, och tog ofta till fula knep för att hindra varandra från att vinna. På juldagen fick inga besök göras, förutom av julbocken och hans följe (någon som klätt ut sig med mask, päls, horn och skägg). Blev man vänligt bemött bjöd följet på smörgåsar, snus och brännvin. På vissa ställen kom julbocken på juldagskvällen och delade ut julklapparna. Tiden mellan jul och nyår var en tid då kalasen avlöste varandra, och man utförde endast absolut nödvändiga sysslor i hemmet. Natten till trettondagen gick man ofta runt med ”ljusa stjärnan” (ungefär som dagens stjärngosse men med syfte att tigga pengar) och sjöng ”Staffan var en stalledräng” och andra visor, en sed som upphörde omkring 1860. Tjugondedagen var en sk käringdag. Då träffades de äldre kvinnorna för att kalasa på ”Bolhern” som stått orörd på bordet. Under denna dag hade kvinnorna så roligt att de ibland glömde bort att ge djuren mat. På annandag jul firades om möjligt alla bröllop. Det var tradition att brudparet skulle sova första natten som gifta i en oeldad bod tillsammans med två smådrängar och två brudpigor. Inför bröllopet bakades ett så kallat bröllopsbröd, som bruden tog en bit av och förvarade i sitt klädesskrin hela livet. När hon dog lades sedan brödbiten i hennes kista och följde henne i graven.

 

Vi önskar er alla en God jul och ett riktigt Gott nytt år.

Varmt välkommen att uppleva den skogsfinska traditionen

 

Uppgifter är hämtade ur: Julbröd, julbockar och Staffanssång- dokument rörande den svenska allmoges julfirande samlade och utgivna av Nils Keyland. Hela boken finns att läsa på Torsby Finnkulturcentrum.

 


I kategori: Artiklar