Språk och släktnamn

När skogsfinnarna bosatte sig i Sverige tog de med sig sin östfinska kultur och sitt eget språk, men de var alltid en del av det omgivande samhället. I mötet med svenskarna blev de ofta tvungna att anpassa sig. I vardagslivet, på gården och tillsammans med familjen kunde man däremot vara sig själv och på den värmländska Finnskogen talades finska fram till mitten av 1900-talet.

 

Bland svenskarna har ärvda efternamn inte varit tradition särskilt länge, förr var det endast adeln som ärvde sina släktnamn och de flesta av våra svenska efternamn har tillkommit de senaste 150 åren. För skogsfinnarna däremot var släktnamnet viktigt, redan på 1200- talet var det ett så kallat adelsmärke och ett tecken på tillhörighet, något som gjorde svedjefinnarna unika i hela Europa under denna tid. Släktnamnet visade vilken ”klan” man tillhörde och gav rätt till vissa jaktmarker och fiskevatten så det var mycket viktigt för skogsfinnarna att markera sin tillhörighet med ett gemensamt namn.

 

De tidigaste släktnamnen bildades utifrån klanledarens förnamn- tillnamn- yrke- utseende, egenskaper eller namnet på hembygden. Kvinnor behöll sin faders släktnamn även efter att de gift sig och svärsöner eller adoptivsöner kunde ibland överta släktnamnet. Den äldsta och vanligaste typen av släktnamn bland skogsfinnarna var den som slutar på (i)nen. Exempelvis Vilhuinen, av förnamnet Vilho, Hakkarainen – stenhuggare, Käiväräinen – lockig, Ampiainen – geting, Lehmoinen – ko, Kukkoinen – tupp, Karjalainen – karelare och Pohjalainen – österbottning.

 

Identifiering av släktnamnen är mycket viktigt för forskningen om den skogsfinska migrationen. Det finns inte mycket nedtecknat i källorna, såsom kyrkböcker, skattelängder och domböcker, då det skogsfinska släktnamnsbruket i Sverige och Norge främst var muntligt. I material från 1500- talet användes på många ställen beteckningen ”finne” istället för släktnamnet och där namnen finns nedtecknade är de ofta kraftigt förvanskade eller försvenskade. Hur väl man behärskade finskan i området har även haft betydelse för hur och om namnen nedtecknades. I Värmland och Bergslagen har man hittat flest nedtecknade släktnamn där vissa församlingar haft finska präster, som varit noga med att bokföra sin församling. Carl Axel Gottlunds anteckningar från finnbygderna under 1817 och 1821 har varit av stor betydelse för vår kännedom om de skogsfinska släktnamnen. Inför förslaget om att inrätta ett särskilt skogsfinskt härad 1823 sammanställde Gottlund, med hjälp av några personer på finnskogen, ett stort material med förteckning över folkmängden på finnskogen, och släktnamnen i bokstavsordning.

Skogsfinnarna medförde även sin östfinska dialekt och de satte finska namn på landskapet omkring sig. Än idag finns en stark prägling av den skogsfinska kulturen och traditionen och många platser har kvar de namn som skogsfinnarna en gång i tiden gett dem, exempelvis Alaså (Nedre myren), Paskalamp (Skittjärnen) och Itamack (Österåsen.

 

Bakom varje hörn finns en ny historia!

 

 

I kategori: Artiklar