Svedjebruk

När skogsfinnarna bosatte sig i Sverige tog de med sig många nya seder och bruk in i det svenska samhället. De livnärde sig på jakt, fiske, boskapsskötsel och den speciella odlingstekniken ” huuhta svedjandet” var centralt i skogsfinnarnas liv. Finnarnas teknik, ”huuhta” och odlingen av den speciella svedjerågen, korpiruis som den heter på finska, var något nytt i Sverige och innebar möjlighet att även använda skogen för odling.

 

Granskogen var den bästa platsen för ”huuhta svedjandet”. Granen trivs i näringsrik jord, vilket gjorde marken lämplig för att så svedjerågen på. På våren fälldes träden och de fick sedan torka i ett eller två år. Det tredje året brändes träden och när askan svalnat sådde man sedan svedjerågen glest över området. Svedjerågen är tvåårig, vilket gjorde att det inte gick att skörda förrän året därpå. Till sommaren växte sedan rågtuvorna upp och plantorna betades ibland av boskapen och övervintrade till nästa år. På hösten skördades rågen med hjälp av skäror och fick sedan torka på hässjor eller i rior. Svedjerågen var väldigt tacksam att odla, rågtuvorna kunde bli uppåt två meter höga och vissa år kunde skörden ge 100-falt. 1 liter utsäde kunde ge 100 liter i skörd, medan vanliga kornåkrar gav ungefär 4-falt i skörd. Det var dock en väldigt långsam process som tog mellan 3-4 år och det gällde att man hade flera svedjor i olika stadier för att kunna säkra tillgången på råg. Med rågen kunde de betala skatt och köpa andra varor så som salt, järn eller sill. Under 1600-talet infördes restriktioner för svedjandet men eftersom det var en mycket viktig försörjningskälla så var det många som struntade i dessa restriktioner. Även svenskarna var intresserade av det lönsamma svedjebruket och finnarna fick ibland svedja skogsmark som tillhörde de svenska bönderna i utbyte mot att man delade på skörden. Det hände även att finnarna svedjade i smyg på böndernas mark, och blev de upptäckta drogs de inför tinget. 1638 förbjöds allt svedjande i Bergslagen. Svedjebruket var en lönsam odlingsmetod men det fanns flera nackdelar med metoden. Man kunde bara få en eller två skördar på samma ställe och marken kunde sällan göras om till åker och övergavs därför ofta. Svedjandet krävde tillgång på stora markarealer, och det tog uppåt 30 år innan området kunde svedjas igen. Man kunde använda området till betesmark ett tag, och sedan lät man skogen växa igen.

 

Svedjebruket lever till viss del kvar än idag på vissa platser och i de tropiska regnskogsområdena är svedjebruk en form av självhushållning där man odlar grönsaker, rotfrukter, majs, bönor, banan, maniok och jams. Det är en ekologisk men ineffektiv produktionsform och räcker tyvärr inte för att förse den ökade befolkningen med livsmedel. Samtidigt som regnskogarna minskar i allt snabbare takt, så försvinner även svedjebruket. I finnskogarna arbetar man hårt för att bevara och främja den skogsfinska kulturen, och här finns flera besöksmål, föreningar och företag som använder sig av de gamla teknikerna. Ett exempel på detta är finngården Skifsen, som är en finngård under uppbyggnad i Säfsenområdet. Här har man avverkat och svedjat en del av marken vid gården för att kunna odla svedjeråg.

 

 

Varmt välkommen att uppleva den skogsfinska kulturen och traditionen


I kategori: Artiklar Finnskogarna